En adekvat rädsla hjälper oss att överleva. När man blir rädd pga. en verklig fara kan man handla konstruktivt.

Vid fara gäller det att fatta rätt beslut, skall jag slåss, fly eller ge upp? Detta beslut måste fattas så snabbt att vi inte hinner fundera på saken. Vi tar en genväg förbi "förnuftet" och går direkt till "reptilhjärnan". På grundval av minimal information handlar vi reflexmässigt. Bättre fly en gång för mycket.

Vi har en genetisk beredskap att lätt lära in rädslor. Det vi har negativa erfarenheter av identifierar vi snabbt och reagerar automatiskt på. Dessa inlärda rädslor är svåra men inte omöjliga att bli av med. Det gäller att avprogrammera sig själv genom att stoppa upp den automatiska reaktionen, reflektera och pröva andra beteenden. Leder detta till positiva erfarenheter avtar det gamla reaktionsmönster snabbt.

För att få kraft att slåss eller fly aktiveras vårt autonoma nervsystem. Samordningen av det kroppsliga stödet för handlingar i nödsituationer ombesörjs av den sympatiska grenen av det autonoma nervsystemet.

Hela kroppen sätts i alarmberedskap. Hjärtat dunkar, munnen blir torr, luftstrupen snörs ihop, vi kallsvettas (vi svettas med sammandragna blodkärl), musklerna späns, vi darrar eller blir kraftlösa (beroende på om vi känner oss arga, rädda eller uppgivna).

När vi undgått faran kan vi återgå till att slappna av och börja reflektera över situationen.

Man flyr inte bara från en fara utan också till en trygg tillflykt. Har man ingen trygg punkt i tillvaron, inre eller yttre, kvarstår alarmberedskapen.

• att inte få mat
• att bli uppäten
• att bli övergiven

Ångest är en blockerad eller oförlöst rädsla pga. att hotet är ofullständigt definierat (man kan inte slåss mot det man inte ser).
hotet är omöjligt att påverka.
Dvs. situationen tillåter inte att rädslan omsätts i försvarshandling.

Den grad av ångest man upplever i en given situation bestäms av den vanemässiga ångestnivån och den grad av hot som situationen representerar.

"Tänk om"-tankar och förväntansångest leder till höjd beredskap dvs. stress. Stressens syfte är att ge kraft att agera och ta sig ur den farliga situationen. När rädslan sitter i tankarna kan man inte agera sig ur den. Detta leder till att den uppbådade energin däms upp vilket i sin tur leder till frustration och kronisk stress. Den somatiska överaktiviteten leder till svettning, rodnad, hjärtklappning, andningsproblem, magproblem, smärtor mm. Så småningom drabbas man av kroniska kroppsliga symptom som trötthet, spänningsvärk och nedsatt koncentrationsförmåga.

Mentalt påverkas man genom kognitiv ångest. Oönskade, tvångsmässiga, påträngande tankar. Känslor av spänning eller av att vara uppjagad. Människor med ångest styr omedvetet sin uppmärksamhet mot tänkbara hot. Därmed påverkas det allmänna känsloläget och det är vanligt med depressioner.

Hur blir man då av med ångest?

Att lösa problem i tankarna är svårt. Ångesten uppfattas ju oftast som irrationell och omöjlig att kontrollera.

Så länge ångesten består fortsätter de automatiska varseblivningssystemen att selektivt plocka ut hot och bidrar på så sätt till fortsatt ångest. Denna process sker blixtsnabbt och är till största delen omedveten. Därför är vi ofta inte medvetna om vad som utlöste ångesten och eftersom dessa mekanismer inte är åtkomliga för viljemässig kontroll hjälper det knappast med lugnande försäkringar.

Det effektivaste sättet att bryta cirkeln blir att koncentrera insatserna på själva ångesten. Kan den dämpas (genom terapi, medicin, andningsövningar eller livets egen läkeprocess) kan de automatiska varseblivningssystemens fokusering på hot kopplas bort. Den onda cirkeln vänds då till en positiv spiral, där minskad ångest leder till minskad hotfokusering som leder till minskad ångest…

Boten mot ångest är att bringa fantasierna i bättre överensstämmelse med verkligheten.

• man kan själv eller med hjälp av en terapeut bli medveten om sina förväntningar och avslöja deras bristande verklighetsförankring. Vad är det värsta som kan hända? Om det värsta verkligen hände, vad skulle det innebära?
• de kroppsliga reaktionerna kan man påverka genom andningsövningar, avslappning mm.
• de omedvetna, spontana mekanismerna kommer man åt genom att de själva får konstatera att hotet var överdrivet. Man går helt enkelt ut och prövar sin rädsla i verkligheten. Detta gör man genom att exponera sig för de ångestladdade situationerna under kontrollerade former. Vad händer egentligen?
• genom nya erfarenheter skapar man nya tankespår. Ju fler verkliga situationer man har prövat, desto större chans till varaktig förbättring. Om man däremot på nytt utsätts för en hotfull situation eller återigen får en oväntad panikattack, finns alltid risken för att besvären återkommer. Skillnaden är att nu vet man hur man skall göra för att må bättre igen.
• om man däremot undviker de ångestladdade situationerna förstärker man känslan av att den utgör en verklig fara. Eftersom det förväntade obehaget naturligtvis också uteblir, belönar man sitt undvikandebeteende och det finns ingen anledning att ändra sitt beteende.

När faran är över träder det autonoma nervsystemets andra gren, parasympatikum, in. Det står för vila och återuppbyggnad

Om vi upplever att hotet kvarstår under längre tid träder parasympatikum inte in och kroppen förblir i ständig beredskap. Detta tillstånd är extremt påfrestande och kan leda till allvarliga besvär.

Stressrelaterade utmattningstillstånd.

Kan ha olika orsaker. Tex.

• överbelastning genom att vara extremt arbetsaktiv och samtidigt försumma sig själv.
• känslomässigt belastning. Har gradvis tappat kraft och motivation och är ofta nedstämd eller deprimerad.
• kränkningar, konflikter, utarmning av arbetets innehållsliga värde.

• tappar bort sina egna önskningar, prioriteringar och preferenser.
• i alltför hör grad underordnar sig andras förväntningar och krav.

• få möta sig själv och sina egna värderingar.
• acceptera och värdesätta sin egen historia.
• återfå hoppet och nyfikenheten på att utforska sina framtida möjligheter.
• återerövra sitt ansvar och ta kontroll över sitt eget liv.
• fokusera på egna behov och släppa taget om målstyrda, ofta omvärldsdirigerade, aktiviteter.
• hitta en balans mellan göra och vara.
• utveckla sin förmåga att hantera situationer.
• påbörja nödvändiga förändringar.

Rehabiliteringen skall skapa förutsättningar och upprätta en färdplan för att fina vägen tillbaka till en personlig, stabil bas i livet.

Ett hinder för en lyckad rehabilitering är den sårbarhet som grundar sig i negativa föreställningar kring självbild och egenvärde.

Rent praktiskt kan man minska sin stress genom

• logistik, planering, praktiska lösningar, ta bort brus osv. Genom att förändra de yttre förutsättningarna kan man minska stressfaktorerna.
• att programmera om sina invanda reaktioner, avskärma sig vid behov m.m. Genom att välja andra sätt att uppfatta och tänka runt det som stör oss kan vi
• förändra våra upplevelse av stressfaktorerna.
• gränssättning, prioriteringar, måsten/borden?, integritet osv. Genom våra reaktioner och handlingar kan vi påverka vår situation. Det är ditt liv det gäller!

Smärta. Uppkommer då kroppens integritet allvarligt hotas genom att vävnad är på väg att förstöras.

Psykosomatiska besvär. Subjektiva fysiska symptom är aldrig något man inbillar sig. De är något man har. Alla symptom är subjektiva och därmed sanna. Frågan är vad symptomen är uttryck för och hur de skall behandlas.